Palestina och Israel, dag 2

Vi har äntligen sovit ut, sett en skock getter på bakgården, ätit stor frukost och tatt oss ut på takterrassen med utsikt över vår del av Hebron. Den genomgående beigeheten i hela landet var nog det som slog mig mest till en början, kanske för att det var det enda som på något sätt överensstämde med den bristfälliga bild jag hade innan.

Det såg inte riktigt riktigt ut.

Vi tog det lugnt ett ganska bra tag där uppe, spanade ut. Maria fjantar sig som vanligt.

Vi bestämde oss för att dra till Jerusalem efter lunch. Jag kände mig som ett upprymt barn av bara tanken på att åka dit, till Jerusalem. För att ta sig dit tar man sig alltså först ut ur Västbanken och in i Israel igen och vi fick uppleva vår första checkpoint med taxipersonen vi åkte med; denna gång skulle vi ju ut ur Västbanken, en oerhört kontrollerad riktning så att palestinierna bosatta där inne inte ska kunna ta sig förbi. Taxichauffören sänkte sin arabiska musik, slutade sjunga med och saktade ner. Eftersom vi var bleka som lakan och med uppenbart europeiskt ursprung och med det speciella taxitillstånd vår palestinske chaufför hade fick vi snabbt komma förbi. Det kändes konstigt att vara det undantaget, den feta bortskämda grisen som ingen brydde sig om.

Av-exotiserandet av Jerusalem gick fort. Vi tog oss till gamla stan som låg belägen i östra delen, som var en labyrint av smågränder fullproppade av små butiker med krimskrams, tyger, turist-t-shirts, kryddor, grönsaker och godis, och även livs levande människor i sin egna vardag. Det fanns det muslimska kvarteret, det judiska kvarteret, det österrikiska kvarteret och så vidare. Jerusalem är, till skillnad från Hebron, en stad med både muslimer, judar och kristna, och vad jag har förstått det som så räknas den östra delen som palestinsk mark. Enligt PLO ska hela Jerusalem utgöra huvudstad i en palestinsk stat, men det går ju inte Israel med på. Israel ser på den östra delen som sitt annekterade område medan EU inte går med på denna definition utan ser området i stället som ockuperat, och vill att staden i stället ska fungera som huvudstad åt två stater, hur trolig den visionen nu är. Som sagt, situationen är krånglig att förstå eftersom alla använder sig av olika definitioner, men klart är att både muslimer och judar bor i Jerusalem, men under olika ekonomiska standarder, där den östra är nedgången och den västra är välmående. Vissa muslimer har israeliska pass och således rösträtt i Israel, medan andra inte har det. Det finns inga klart och tydliga gränser i den här konflikten.

I gamla stan kunde man få syn på åtminstone en synvinkel på situationen. Det fanns även Israeliska flaggor här och var i den östra delen, som jag missade att ta kort på.

Vi läste ur Lonely Planetsguiden och försökte fatta så mycket som möjligt.

Vi vandrade genom trånga passage.

Vi valde olika fokus i vår omgivning.

Sedan hittade vi fram till den så kallade heligheten som ska finnas i Jerusalem men kunde inte riktigt ta till oss den; vi gick i gränder markerade med Via Dolorosa men vart inte särskilt uppfyllda, vi besökte Jesus grav men bekände oss inte snabbt till religionen. På vägarna som utgjorde Via Dolorosa fanns ju alltid vardagslivet för de som bodde där, med affärerna, skriken och de kringkutande barnen, och i Den heliga gravens kyrka var det visserligen personer i djup andakt men de fick trängas med turister och hetsiga kamerablixtar. Jag smet i väg ett litet tag och fann Jesus fängelsehåla och vart nog rätt tagen där inne, mycket på grund av att det låg en bit ifrån folkmassan och var mörkt och kyligt. Jag var ensam med undantag för en person som stod bredvid mig och var helt inne i sin låga men otroligt intensiva bön inför en av fängelsehålans väggar. Jag ställde mig bredvid och tittade på en egen vägg och undrade hur personen bredvid mig kände det. Jag trodde mig fånga känslan ett tag. Vart tagen alltså.

Utanför kyrkan.

Också utanför kyrkan.

Vi försöker efter detta leta oss fram till Västra muren som är den enda återstoden av Heliga templet, som byggdes på Salomons order, men tji fick vi, israeliska unga militärer med feta gevär förklarade för oss med kroppspråk och det hebreiska språket att vi inte fick komma förbi. Vi kom senare underfund med att Klagomuren denna dag var förbehållen judar eftersom vi lyckats time:a dagen med någon speciell högtid, så den israeliska arméen stod i vägen för alla som inte uppvisade judisk härkomst. Vi, kristna och muslimer var således icke välkomna. Vi svalde lite besvikna faktumet, men det var också fascinerande att se makt på detta vis. Vapen, och rent förbud. Det är inte fysiskt utövat våld, men hotbilden om våld finns alltid där, i form av just vapen. Du kan inte argumentera dig förbi en ung militär med vapen.

Till följd av detta var däremot gamla stan överfylld av krulltottsjudar, som vi på vårt outbildade manér kallade dem. Kvinnorna hade ofta matchande svartvita dräkter med lackskor och männen hade mycket tjusiga kostymer, enormt långa kavajer, fransar längs skjortkanten, rakat hår och långa lockar vid tinningarna. På huvudet satt antingen en kippa, en hatt eller en stor cirkelhatt i svart päls. En judepojke som gick förbi oss där vi satt och smuttade på öl och tuggade jordnötter hade kavajen över axeln, kippan på sne och enormt långa och metalhårs-platta slingor vid tinningarna. Det kan ha varit den coolaste person jag någonsin sett.

Det är väldigt spännande att se så stark religiös identitet på detta sätt i ens omgivning. Och hur snabbt det blir en del av ens vardag också. Kvinnor i slöja ser en ofta hemma i Sverige, så det kan vara att det just är en manlig, starkt utpräglat religiös klädnad som syntes här som gör det. Eller också allt runtomkring en, och faktumet att Jerusalem i slutändan är en religiös stad, milsväg från vad några slöjor här och där gör för Stockholm på den skalan.

Vi lämnade gamla stan och östra delen för att ta oss in i västra delen, den mer moderna och välbärgade. Det var skönt att komma ut på öppna gator och lugn och ro. Vi fick se en del fina väggar.

Och fina personer.

De öppna gatorna.

Vi satte oss ner vid ett café som vittnade om någon typ av den där svenska alternativiteten vi är vana vid, de spelade Neil Young och personen som serverade oss hade tjocka glasögonbågar. Jag drack Kriek och var nöjd.