Palestina och Israel, dag 3

Dag 3 är dagen då vi skulle få se Hebron ordentligt för första gången. Först fick vi en snabb föreläsning tillsammans med en grupp kanadensare som arbetade i Jerusalem angående Hebron, stadens historik, olika åtgärder som tagits och nuläget. Följande fick vi reda på:

- 1948 utropades staten Israel.

- 1967 påbörjades ockupationen av Västbanken och Gaza i och med sexdagarskriget.

- 1979 anlände de första bosättarna till Hebron, en grupp judiska kvinnor, till Hassadah Hospital och slog sig ned. Palestinierna i området gillade det såklart inte och oroligheter uppstod. 1980 dödades sex judar. Bosättningarna finns kvar.

- 1997 delades Hebron upp i två sektorer, H1 och H2. H1 styrs av Palestina medan H2 är kvar under israelisk militär, med många judiska bosättare inom sig.

- Det finns fem stora bosättningar, varav en av dem var lite för orolig för att besöka.

Sen åkte vi till gamla stan i Hebron för att se hur de här uppdelningarna såg ut med egna ögon. Till en början såg allt ut som det skulle.

Efter ett tag började vi se blockeringar av vägar, som ofta ledde till marknaden i staden. De kunde vara gjorda av regelrätta betongväggar eller vara av en mer handgjord karaktär, men likväl lika omöjliga att ta sig förbi.

Per förklarade vad det var vi såg omkring oss och syftet med det.

Meningsskiljaktigheterna var tydliga.

Sedan kom vi in till själva marknaden och vart i princip överrumplade av två unga personer, Ibrahim och Islaam, två extremt ihärdiga försäljare av armband och nyckelringar med palestinaflaggan på. De gjorde det lite svårt att hänga med i rundturen, för när jag säger ihärdiga menar jag ihärdiga. Till slut började jag i stället prata med Ibrahim och fråga honom lite om sig själv och vi kom fram till att han var 21 år gammal, hade flickvän och var kär, hade lite pengar och skulle ha minst tre barn. Han frågade om jag hade några barn, och när jag sa nej undrade han hur gammal jag var och jag svarade 25. Han skrattade högt och menade att om jag hade bott där hade jag haft fem barn redan. Han undrade när jag planerade att skaffa barn och när han märkte att jag inte var så extremt peppad på den tanken undrade han om jag gillade tjejer, helt utan några som helst fördömelser. Jag sa att jag fick komma tillbaka om ett tag och träffa alla hans barn senare, så skulle jag ta med mina om jag fick några. Båda tyckte det lät som en extremt bra idé. Vi gick vidare in i marknaden och de följde såklart med. Jag tror det var Islaam som sa en rolig sak till Anja, han tyckte nämligen att hon snälla kunde ta och köpa något av honom nu för han ville faktiskt gå hem nu.

Ovanpå marknaden har ett galler satts upp, och bortom gallret kan en skymta bosättarnas hus ovanpå palestiniernas. Javisst, ovanpå. Gallret har satts upp för att skydda palestinierna från diverse skräp som bosättarna får för sig att kasta ner mot marknaden när det känner för det. Kiss, sten, blöjor, galgar, vinflaskor och ägg är några av sakerna.

Vi befann oss nu i H1, den palestinska delen, men kom fram till H2. Det lilla huset som syns på bilden är en minicheckpoint med israelisk militär som ser till att palestinierna inte går till den judiska delen på andra sidan. I sin egen stad alltså, kan jag tillägga lite subjektivt sådär. Framför denna checkpoint syns motståndet.

Ibrahim och Islaam med deras ihärdighet som vi blitt vana vid under den här tiden fick stanna upp medan vi som turister enkelt smet förbi utan en blick. De lyckades förmodligen charma militären och fick komma förbi efter ett tag ändå. Andra sidan, judiska sidan, var lite annorlunda än den livliga arabiska marknaden.

Vi skulle så klart ta kort på allt.

Men vanlig vardagsångest får också plats, här klotter på en skolbyggnad.

En basketplan.

Klottret på den här sidan hade annan karaktär än “zionism is rasism”.

Här finns lite gatukonst skapad av okänd person, som porträtterar de olika karaktärerna i Hebron, men i kycklingform. Den andra föreställer bosättarhebroniten, den tredje självmordsbombaren, den fjärde krulltottsjuden. Vi fann oss själva i turisten på nummer sex och TIPH fanns också representerade på bild nummer åtta.

En gammal busshållsplats på den största gatan i Hebron som innan bosättningarna var den mest levande gatan, men som efter detta stängts ner för judarnas säkerhet.

Maria misstycker med sakernas tillstånd under den israeliska flaggan.

Vi kom fram till en gata med ett cementhinder, uppsatt för att skilja på de palestinska och de israeliska fotgängarna. Den smala vägen är naturligtvis palestiniernas.

Jag snor en bild av Anja också, på den här bilden som fanns i den judiska delen.

Efter detta drog vi oss hem och käkade lunch. Känslan av att konflikten var så vardaglig för folk var mycket underlig. Palestinska barn pratade med den israeliska militären, som hängde lite slappt i sina kurer. Ibrahim och Islam tjafsade lite lätt vid checkpointen men fick ändå komma förbi, palestinierna i affärerna bjöd på kaffe och skrattade. Det kan till viss del kännas som att det inte är så farligt tills en inser att det finns vissa gränser som Ibrahim och Islaam inte kan tjafsa eller charma sig igenom, att fattigdomen breder ut sig i området med knappa resurser och att cementhindret var just det, ett hinder. Palestinierna gick på den sidan som var ämnad för dem, och just därför vart det inget bråk. Vi såg aldrig heller någon bosättare och deras hus blev snarare något abstrakt trots att vi kunde se dem ovanför oss och gallret som skyddade den palestinska marknaden. En får heller inte glömma att vi inte ens besökte den femte bosättningen som låg på en höjd och var anknuten till palestinskt jordbruk, med mycket konflikter.

Jag skulle nog kunna skriva skitmycket mer om just den här förmiddagen, om vardagligheten kontra en pågående ockupation, och hur underligt det kändes att uppleva det, men det är svårt att få ner i skrift.

Under lunchen åkte vi hem till TIPH och åt och vilade. Jag fångade en bönekallelse, som inte riktigt gör den rättvisa.

På eftermiddagen åkte vi till Jerusalem för att passa på att se Västra muren nu när den judiska högtiden Shavout var över.

Kvinnornas del var en aning mindre.

När kvinnorna skulle gå tillbaka gick de flesta av dem baklänges, samtidigt som de snackade med varandra, det såg fint ut.

Torget framför muren. Här stod det även ett par enormt muskliga personer med sjukligt feta gevär och typ slappade. De var inte militär eller polis, men tyckte ändå att det var värt med big ass vapen. En obehaglig syn.

Tre svartklädda tuffungar.

Ytterliggare tre tuffungar, dock inte lika svartklädda.

Sen tog vi oss ut till den västra delen igen. Gamlingar satt utanför och språkade.

I den västra delen finns en del speciella affärer.

Vi avslutade dagen med glass. Bencht phone home.

It´s a sign! En bilskylt. Skoja. Heh…