Cojitambo berattade att FENOCIN har funnits i 43 ar av kamp och uppoffring, med manga doda pa vagen mot rattvisa och startades for arbetarnas rattigheter pa kusten. Numera finns de aven i hela Ecuador i regionerna norra bergen, centrala bergen, sodra bergen och amazonasregionen. Deras tidiga arbete var det att fungera som en fackforening vid namn FETAL, med malet att forsvara marken fran huasipungos – vita markagare – for att kunna producera och foda folket. De sag sig sjalva och sina kamrater bli arbetare at nagon annan pa sin egen gard, med undermalig lon och orattvis behandling.

Det har skett en del namnbyten, fran FETAL till FENOC; Confederación Nacional de Organizaciones Campesinas, ett namn som innefattar smabrukare (campesinas) till FENOCIN dar de lagt till Indígenas och Negras i och med de sistnamnda rorelsernas okande medvetenhet och frammarsch.

Cojitambo betonar att det ar en organisation med medlemmar som direkt lever i de problem organisationen vill losa, med merparten underklass och ett fatal fran undre medelklassen. Det ar folk som arbetar med och upplever den orattvisa fordelningen av jorden. Det ar folk som inte har jobb. Dessa utgor FENOCIN.

FENOCINS arbete ar for tillfallet valdigt inriktat pa matsuveranitet, som innebar folks ratt att producera sin mat pa sitt territorium. Vagen dit kraver forandringar pa manga plan i landet. De ser att det som maste forandras ar privatiseringen av vattnet, jorden och frona och dels att det maste finnas utrymme for ekonomiskt stod hos regeringen. Utan verklig jordreform, med aterfordelning av marken till de som orattfardigt blivit av med sin, sa kommer aldrig matsuveranitet att uppnas, trots att begreppet skrivits in i landets konstitution sedan fem ar tillbaka. De staller sig kritiska till den privata monokultur (enorma arealer av samma groda) som storforetag haller sig med, nagot som bade forstor naturen och marken som det odlas pa och som slar ut smabrukarna pa olika satt och vis. De foreslar en minimistorlek och en maxstorlek, den forsta pa fem hektar och den andra pa 500 hektar, nagot som kan bli svart att fa igenom i riksdagen pa grund av att manga av de som beslutar kring dessa fragor ar just de agare av enorma arealer som tjanar pa systemet. Trots detta foreslar FENOCIN djarvt att det ska skapas en nationell markfond, dar alla som ager mer an 500 hektar far ge overflodig mark till statens fond, som i sin tur delas ut till de utan mark.

Vi kommer fortsatta folja FENOCIN i den process som de befinner sig i, dar de pa olika satt arbetar for att forandra och forbattra den nya jordreform som diskuteras fram i regeringen i ar.

Jag hoppas att det var nagorlunda sammanhangande det har, for det ar valdigt spannande. Eller viktigt kanske jag ska saga. Det ar ju inte en actionfilm, det ar ju manniskors liv det handlar om. Snart aker vi ut till marken vi fatt hora sa mycket om. Jag ser fram emot det valdigt.

I mandags var vi ivag till den forsta av dessa. Vi begav oss till sodra Quito dar CONAMUNE - Coordinadora Nacional de Mujeres Negras fanns. Vanthy Chalá tog emot oss och berattade om deras arbete. Organisationen startades 1999 av fem kvinnor som sag hur svarta kvinnor led av den sa kallade trippla diskriminationen; den av att dels vara kvinna, dels vara svart och dels (som konsekvens av de tidigare tva) vara fattig. Hon berattade om situationen i Ecuador for den svarta befolkningen overlag, hur underrepresenterade de ar i kommunen; av 1200 anstallda i Quito ar 130 svarta. Det ar en diskriminering som ar standigt narvarande, som aven tar sig uttryck i en valdigt snav bild av den svarta kvinnan som antingen hembitrade eller prostituerad. CONAMUNE vill krossa denna bild och arbetar for att ge svarta kvinnor sin plats och sin utbildning tillsammans med ett identitetsstarkande arbete.

Chalá berattade om de olika projekten de arbetade med och att huset vi for stunden befann oss i var deras sate i Quito, som dels fungerade som en komvuxliknande skola (da den vanliga komvuxskolan ar alltfor dyr for manga), dels som rum for hantverkskurser i tradition med deras identitetsstarkande arbete och sist men inte minst fanns det aven sovsalar som var till stor hjalp for kvinnliga medlemmar som rakar ut for vald i hemmet, som i huset kunde finna sakerhet.

Pa fragan om hur hon sag pa framtiden skrattade hon forst ett tag for att sedan komma fram till att hon var hyfsat positiv. Hon menade att de hade erfarit fem ar politisk stabilitet med president Correa och att landet ar i en tid av forandring. Hon har sett mycket utveckling sedan hon for tolv ar sedan insag sin strukturella underordning i och med CONAMUNE, en forandring dar svarta barn inte langre bara drommer om att bli mekaniker utan nu vagar dromma om att bli agare av en bilverkstad. Hon ser att det finns mark som ar delvis sprangd, med svarta kvinnor pa hoga poster. Existerande, om an fa. Situationen pa universiteten har ocksa forbattrats rejalt, med hela (relativt sett) 30% svarta elever. Hon menar att sjalva den svarta befolkningen haller pa att forandra sig och bli medveten om sina rattigheter.

Idag ar det aven nyar, om en bryr sig om sadana typer av dagar vilket inte ar sjalvklart. Men det finns en anledning till att jag tar upp det har i min text och det ar denna; Quitos gator harborta ar overfyllda av stand med olika masker, figurer och gubbkroppar. Varulvar trangs med Musse Pigg, kaniner, Khadaffi, Bart Simpson och tanter med cigg i mungipan. De har alla figurerna ger Quito en nagot underlig kansla for tillfallet, en bisarr atmosfar, snudd pa att det skulle kunna uppfattas som en javligt varm utomhuscirkus. Nyaret har firas namligen med att folk samlas ute pa Avenida Amazonas i sina utkladnader och satter eld pa sina gubbar med de specifika ansiktena en ocksa kan kopa till. Pa sjalvaste tolvslaget slangs alla gubbarna pa en hog och nagon tander pa. Detta for att saga hejda till det gamla aret, eller har, lite mer konkretiserat, till den gamla gubben. Jag ska dit i mitt varulvsalterego och skada spektaklet, det blir fett.

Fyra dagar in i vistelsen har. Min nasa har fatt en tjusig rod ton till sig. Det ar aldrig riktigt tyst.

Eller så är jag totalt förtryckt i den kvinnoroll som jag på grund av mitt performativa kön fått stå ut med sen barnaben, och är på detta sätt inkapabel till att åtrå som det djur jag är. En patriarkal, strukturell kastrat. Eller så är alla andra förda bakom ljuset, förvillade av heterosexualiteten, reklamen, hållywoodkåtheten, krogen, vänsamtalen och relationsspalter. Eller så är det inte intressant. Jag kanske bara babblar.

Gå och skriv en kandidat eller något.

Är det kanske det som är det konstiga. Att jag är ett misslyckat djur? Att den enda sfär i det mänskliga livet som tillåts vara djuriskt förstår jag mig inte på, och på detta sätt blir jag naturvidrig. Ha! En övermänniska trots allt. I knew it all along. Nej men på riktigt.

Nu har vi några dagar av regelrätt semester. Vi går runt på stan, äter glass, badar, hittar veganska restauranger såsom skitfina Buddha Burger, dricker öl, fotar, skämtar, surar, äter söta yoghurtar på hotellfrukosten. Ibland kunde en få för sig att en var i vilken varm storstad i Europa som helst, med en playa, men vissa saker vittnade fortfarande om att vi var kvar i Israel. T.ex den muslimska stranden.

Tjusiga drakar till salu. Det fanns även drakar med israeliska flaggan på, som fladdrade högt uppe i skyn.

Mitt framtida band.

Experimentell video från Gamla stan

En ganska liten bokaffär

Det kan ha varit här som jag och Maria köpte varsin äcklig glass. Meningsutbytet var:

- Blä…

- Blä!

Sen smakade vi på varandras och sa samma sak igen.

Tokrolig vägg

Saltvattenhår/Joey Ramone efter att ha badat i maffiga vågor.

Dag 7 tog vi oss iväg till Haifa, inte långt ifrån Tel Aviv, där religionen Bahai har sitt säte. ”Religionens närmaste mål är att skapa en fredlig världscivilisation där nuvarande nationer eller regioner blir relativt självstyrande delstater och alla människor världsmedborgare, vilka förutsätts vara avsevärt mer andligt upplysta än idag.”

Haifa är också en stad där kristna, muslimer och judar lever tillsammans utan konstigheter. Vi gick runt lite i de olika kvarteren som fanns där. Svennar måste smörja sig i värmen.

Efter lite turkiskt kaffe surade vi lite i solen.

Sen tog vi oss upp till toppen av staden, där vi kunde blicka ner över Bahai garden och staden. Det var måttligt kul, vi fick nämligen inte gå in i själva trädgården och leta oss närmare guldkupolsbyggnaden en kan skymta i bilden här. Vi såg nog alldeles för oseriösa ut. Religion is a serious matter.

Vi var hungriga så vi tog en biltur iväg till Akko, en annan kuststad en bit ifrån Haifa. Där fick vi se det här när vi åt mat. Crazy kids.

Den gamla stan där såg som alla de andra vi sett tidigare. Fin.

Det var katter överallt. De här var hyfsat frodiga exemplar.

Tillbaka i Tel Aviv dök the evolness upp igen. Kändes tryggt.

Det var dödligt varmt. I den värmen klär en på sig, inte av sig.

Och en tar kort, exakt hela tiden.

Vi tog oss senare upp till Masadaberget. Det är ett så kallat platåberg mitt i stekheta Negeveöknen, med en gammal fästning på. The story goes såhär: Herodes byggde fästningen på berget lite efter Jesus födelse, men under judarnas uppror mot det romerska styret tog de sig upp dit och tog över Masada. De softade där i sin övervunna fästning och var otillgängliga för romarna som ville göra slavgöra av dem. Men när romarna efter ett år lyckades ta sig upp till fästningen, genom att bygga ett berg vid sidan av, typ, så fann de alla i fästningen döda, förutom två kvinnor och fem barn. Hellre kollektivt självmord än slav verkar myten gå och det har ansetts så ärofyllt att israeliska soldater tidigare svurit sin ed där.

Här förvarade judarna kanske sin mat.

Utsikten var crazy. Men intressant är att jag alltid romantiserat öknen med den eviga beiga färgen utan slut, men intrycket blir efter ett tag väldigt matt. En kan riktigt känna hur marken suktar efter vatten och liv och den ändlösa torrheten och den likartade miljön gör en väldigt trött. Till slut ville  jag se en grönskande dunge med färgsprakande blommor och en liten sjö, för att på något sätt bota min trötta hjärna. Det blev som en synhunger jag behövde stilla. En karavan genom öknen känns inte längre lika lockande. Det är nog lätt att bli galen i öknen.

De här trapporna skulle vi tyvärr gå uppför sen också.

Det var så extremt och sjukligt varmt att vi drog ner till Döda havet som låg någon kvart därifrån. Där låg vi och flöt och skrattade, även om själva badet inte går under kategorin svalkande och skönt direkt. Vi hoppar in i bilen och kör vidare till Tel Aviv där vi har ett hotell mitt emot stranden och vår mer klassiska semesterdel av veckan börjar. Jag känner mig med en gång lite nedstämd, jag vet inte riktigt varför, men kanske för att jag alltid varit stressad i situationer där det förväntas av en att en ska må bra. Situationer som skriker att nu, nu har du allt alla skulle önska sig, en strand, marknader och västerländsk öppenhet. Och Tel Aviv, som är en väldigt modern stad, med en queerrörelse, veganrestauranger och skivaffärer, borde ju på så viss tilltala mig, men det faller ändå lite platt. I alla fall i jämförelse med känslan av att befinna sig på Västbanken, som intresserar mig på ett helt annat sätt. Vi försökte leta runt efter olika ställen, som Hagada Ha`asmalit som var en bar där refusenikrörelsen, de israeliska soldater som hoppat av i protest mot konflikten, skulle befinna sig, eller något queerställe med mer politisk inriktning med tanke på Prideveckan som avslutades med paraden samma dag som vi kom dit. Men det var rätt förgäves. Det kan till viss del ha att göra med att vi kom en fredag och sabbaten sträcker sig från fredag kväll till lördag kväll vilket gör att staden är relativt död under fredagen och lördagen, för att sen påbörja veckan igen på söndagen. Vi kom fram till antingen stängda grindar utan bevis på att det i vanliga fall skulle finnas en bar där, eller flatbarer som spelade musik som, ja, som suger helt enkelt. Där fenomenet köttmarknad verkade vara exakt lika stort som på vilket skabbigt heteroställe som helst. Och även om jag är MER för en homoköttmarknad som princip så väger mitt aversion inför sådan utgångskultur tyngre.

Men trots att Tel Aviv inte tog mig med storm så var vi framme, och det är väldigt intressant att se skillnaden på denna moderna stad och situationen på Västbanken. Konflikten kändes här så extremt långt borta, trots att det fysiska avståndet till den inte är långt alls, med tanke på landets storlek från väst till öst. Var folk här medvetna om konflikten? På vilket sätt var de medvetna om den och brydde de sig? Det är ju förstås lite väl generella frågor eftersom Tel Aviv förmodligen rymmer många människor och åsikter, men eurotechnomusiken låg som ett töcken över hela staden på något vis. Eller så hittade vi som fullkomliga newbies fullständigt fel helt enkelt.

MEN det positiva då! Det är ju en väldigt levande stad, fin och underlig arkitektur, marknader och klotter överallt. Som en trevlig och varm storstad. Varsågod Tel Aviv, det får du av mig, hehe. Nej men det kommer lite softa grejer som jag ska beskriva sen.

Här är ett exempel på klotter som mötte oss första kvällen.

Jag är inte helt säker på vad den understa vill förmedla. Någon som har något förslag?

- 1948 utropades staten Israel.

- 1967 påbörjades ockupationen av Västbanken och Gaza i och med sexdagarskriget.

- 1979 anlände de första bosättarna till Hebron, en grupp judiska kvinnor, till Hassadah Hospital och slog sig ned. Palestinierna i området gillade det såklart inte och oroligheter uppstod. 1980 dödades sex judar. Bosättningarna finns kvar.

- 1997 delades Hebron upp i två sektorer, H1 och H2. H1 styrs av Palestina medan H2 är kvar under israelisk militär, med många judiska bosättare inom sig.

- Det finns fem stora bosättningar, varav en av dem var lite för orolig för att besöka.

Sen åkte vi till gamla stan i Hebron för att se hur de här uppdelningarna såg ut med egna ögon. Till en början såg allt ut som det skulle.

Efter ett tag började vi se blockeringar av vägar, som ofta ledde till marknaden i staden. De kunde vara gjorda av regelrätta betongväggar eller vara av en mer handgjord karaktär, men likväl lika omöjliga att ta sig förbi.

Per förklarade vad det var vi såg omkring oss och syftet med det.

Meningsskiljaktigheterna var tydliga.

Sedan kom vi in till själva marknaden och vart i princip överrumplade av två unga personer, Ibrahim och Islaam, två extremt ihärdiga försäljare av armband och nyckelringar med palestinaflaggan på. De gjorde det lite svårt att hänga med i rundturen, för när jag säger ihärdiga menar jag ihärdiga. Till slut började jag i stället prata med Ibrahim och fråga honom lite om sig själv och vi kom fram till att han var 21 år gammal, hade flickvän och var kär, hade lite pengar och skulle ha minst tre barn. Han frågade om jag hade några barn, och när jag sa nej undrade han hur gammal jag var och jag svarade 25. Han skrattade högt och menade att om jag hade bott där hade jag haft fem barn redan. Han undrade när jag planerade att skaffa barn och när han märkte att jag inte var så extremt peppad på den tanken undrade han om jag gillade tjejer, helt utan några som helst fördömelser. Jag sa att jag fick komma tillbaka om ett tag och träffa alla hans barn senare, så skulle jag ta med mina om jag fick några. Båda tyckte det lät som en extremt bra idé. Vi gick vidare in i marknaden och de följde såklart med. Jag tror det var Islaam som sa en rolig sak till Anja, han tyckte nämligen att hon snälla kunde ta och köpa något av honom nu för han ville faktiskt gå hem nu.

Ovanpå marknaden har ett galler satts upp, och bortom gallret kan en skymta bosättarnas hus ovanpå palestiniernas. Javisst, ovanpå. Gallret har satts upp för att skydda palestinierna från diverse skräp som bosättarna får för sig att kasta ner mot marknaden när det känner för det. Kiss, sten, blöjor, galgar, vinflaskor och ägg är några av sakerna.

Vi befann oss nu i H1, den palestinska delen, men kom fram till H2. Det lilla huset som syns på bilden är en minicheckpoint med israelisk militär som ser till att palestinierna inte går till den judiska delen på andra sidan. I sin egen stad alltså, kan jag tillägga lite subjektivt sådär. Framför denna checkpoint syns motståndet.

Ibrahim och Islaam med deras ihärdighet som vi blitt vana vid under den här tiden fick stanna upp medan vi som turister enkelt smet förbi utan en blick. De lyckades förmodligen charma militären och fick komma förbi efter ett tag ändå. Andra sidan, judiska sidan, var lite annorlunda än den livliga arabiska marknaden.

Vi skulle så klart ta kort på allt.

Men vanlig vardagsångest får också plats, här klotter på en skolbyggnad.

En basketplan.

Klottret på den här sidan hade annan karaktär än ”zionism is rasism”.

Här finns lite gatukonst skapad av okänd person, som porträtterar de olika karaktärerna i Hebron, men i kycklingform. Den andra föreställer bosättarhebroniten, den tredje självmordsbombaren, den fjärde krulltottsjuden. Vi fann oss själva i turisten på nummer sex och TIPH fanns också representerade på bild nummer åtta.

En gammal busshållsplats på den största gatan i Hebron som innan bosättningarna var den mest levande gatan, men som efter detta stängts ner för judarnas säkerhet.

Maria misstycker med sakernas tillstånd under den israeliska flaggan.

Vi kom fram till en gata med ett cementhinder, uppsatt för att skilja på de palestinska och de israeliska fotgängarna. Den smala vägen är naturligtvis palestiniernas.

Jag snor en bild av Anja också, på den här bilden som fanns i den judiska delen.

Efter detta drog vi oss hem och käkade lunch. Känslan av att konflikten var så vardaglig för folk var mycket underlig. Palestinska barn pratade med den israeliska militären, som hängde lite slappt i sina kurer. Ibrahim och Islam tjafsade lite lätt vid checkpointen men fick ändå komma förbi, palestinierna i affärerna bjöd på kaffe och skrattade. Det kan till viss del kännas som att det inte är så farligt tills en inser att det finns vissa gränser som Ibrahim och Islaam inte kan tjafsa eller charma sig igenom, att fattigdomen breder ut sig i området med knappa resurser och att cementhindret var just det, ett hinder. Palestinierna gick på den sidan som var ämnad för dem, och just därför vart det inget bråk. Vi såg aldrig heller någon bosättare och deras hus blev snarare något abstrakt trots att vi kunde se dem ovanför oss och gallret som skyddade den palestinska marknaden. En får heller inte glömma att vi inte ens besökte den femte bosättningen som låg på en höjd och var anknuten till palestinskt jordbruk, med mycket konflikter.

Jag skulle nog kunna skriva skitmycket mer om just den här förmiddagen, om vardagligheten kontra en pågående ockupation, och hur underligt det kändes att uppleva det, men det är svårt att få ner i skrift.

Under lunchen åkte vi hem till TIPH och åt och vilade. Jag fångade en bönekallelse, som inte riktigt gör den rättvisa.

På eftermiddagen åkte vi till Jerusalem för att passa på att se Västra muren nu när den judiska högtiden Shavout var över.

Kvinnornas del var en aning mindre.

När kvinnorna skulle gå tillbaka gick de flesta av dem baklänges, samtidigt som de snackade med varandra, det såg fint ut.

Torget framför muren. Här stod det även ett par enormt muskliga personer med sjukligt feta gevär och typ slappade. De var inte militär eller polis, men tyckte ändå att det var värt med big ass vapen. En obehaglig syn.

Tre svartklädda tuffungar.

Ytterliggare tre tuffungar, dock inte lika svartklädda.

Sen tog vi oss ut till den västra delen igen. Gamlingar satt utanför och språkade.

I den västra delen finns en del speciella affärer.

Vi avslutade dagen med glass. Bencht phone home.

It´s a sign! En bilskylt. Skoja. Heh…

Det såg inte riktigt riktigt ut.

Vi tog det lugnt ett ganska bra tag där uppe, spanade ut. Maria fjantar sig som vanligt.

Vi bestämde oss för att dra till Jerusalem efter lunch. Jag kände mig som ett upprymt barn av bara tanken på att åka dit, till Jerusalem. För att ta sig dit tar man sig alltså först ut ur Västbanken och in i Israel igen och vi fick uppleva vår första checkpoint med taxipersonen vi åkte med; denna gång skulle vi ju ut ur Västbanken, en oerhört kontrollerad riktning så att palestinierna bosatta där inne inte ska kunna ta sig förbi. Taxichauffören sänkte sin arabiska musik, slutade sjunga med och saktade ner. Eftersom vi var bleka som lakan och med uppenbart europeiskt ursprung och med det speciella taxitillstånd vår palestinske chaufför hade fick vi snabbt komma förbi. Det kändes konstigt att vara det undantaget, den feta bortskämda grisen som ingen brydde sig om.

Av-exotiserandet av Jerusalem gick fort. Vi tog oss till gamla stan som låg belägen i östra delen, som var en labyrint av smågränder fullproppade av små butiker med krimskrams, tyger, turist-t-shirts, kryddor, grönsaker och godis, och även livs levande människor i sin egna vardag. Det fanns det muslimska kvarteret, det judiska kvarteret, det österrikiska kvarteret och så vidare. Jerusalem är, till skillnad från Hebron, en stad med både muslimer, judar och kristna, och vad jag har förstått det som så räknas den östra delen som palestinsk mark. Enligt PLO ska hela Jerusalem utgöra huvudstad i en palestinsk stat, men det går ju inte Israel med på. Israel ser på den östra delen som sitt annekterade område medan EU inte går med på denna definition utan ser området i stället som ockuperat, och vill att staden i stället ska fungera som huvudstad åt två stater, hur trolig den visionen nu är. Som sagt, situationen är krånglig att förstå eftersom alla använder sig av olika definitioner, men klart är att både muslimer och judar bor i Jerusalem, men under olika ekonomiska standarder, där den östra är nedgången och den västra är välmående. Vissa muslimer har israeliska pass och således rösträtt i Israel, medan andra inte har det. Det finns inga klart och tydliga gränser i den här konflikten.

I gamla stan kunde man få syn på åtminstone en synvinkel på situationen. Det fanns även Israeliska flaggor här och var i den östra delen, som jag missade att ta kort på.

Vi läste ur Lonely Planetsguiden och försökte fatta så mycket som möjligt.

Vi vandrade genom trånga passage.

Vi valde olika fokus i vår omgivning.

Sedan hittade vi fram till den så kallade heligheten som ska finnas i Jerusalem men kunde inte riktigt ta till oss den; vi gick i gränder markerade med Via Dolorosa men vart inte särskilt uppfyllda, vi besökte Jesus grav men bekände oss inte snabbt till religionen. På vägarna som utgjorde Via Dolorosa fanns ju alltid vardagslivet för de som bodde där, med affärerna, skriken och de kringkutande barnen, och i Den heliga gravens kyrka var det visserligen personer i djup andakt men de fick trängas med turister och hetsiga kamerablixtar. Jag smet i väg ett litet tag och fann Jesus fängelsehåla och vart nog rätt tagen där inne, mycket på grund av att det låg en bit ifrån folkmassan och var mörkt och kyligt. Jag var ensam med undantag för en person som stod bredvid mig och var helt inne i sin låga men otroligt intensiva bön inför en av fängelsehålans väggar. Jag ställde mig bredvid och tittade på en egen vägg och undrade hur personen bredvid mig kände det. Jag trodde mig fånga känslan ett tag. Vart tagen alltså.

Utanför kyrkan.

Också utanför kyrkan.

Vi försöker efter detta leta oss fram till Västra muren som är den enda återstoden av Heliga templet, som byggdes på Salomons order, men tji fick vi, israeliska unga militärer med feta gevär förklarade för oss med kroppspråk och det hebreiska språket att vi inte fick komma förbi. Vi kom senare underfund med att Klagomuren denna dag var förbehållen judar eftersom vi lyckats time:a dagen med någon speciell högtid, så den israeliska arméen stod i vägen för alla som inte uppvisade judisk härkomst. Vi, kristna och muslimer var således icke välkomna. Vi svalde lite besvikna faktumet, men det var också fascinerande att se makt på detta vis. Vapen, och rent förbud. Det är inte fysiskt utövat våld, men hotbilden om våld finns alltid där, i form av just vapen. Du kan inte argumentera dig förbi en ung militär med vapen.

Till följd av detta var däremot gamla stan överfylld av krulltottsjudar, som vi på vårt outbildade manér kallade dem. Kvinnorna hade ofta matchande svartvita dräkter med lackskor och männen hade mycket tjusiga kostymer, enormt långa kavajer, fransar längs skjortkanten, rakat hår och långa lockar vid tinningarna. På huvudet satt antingen en kippa, en hatt eller en stor cirkelhatt i svart päls. En judepojke som gick förbi oss där vi satt och smuttade på öl och tuggade jordnötter hade kavajen över axeln, kippan på sne och enormt långa och metalhårs-platta slingor vid tinningarna. Det kan ha varit den coolaste person jag någonsin sett.

Det är väldigt spännande att se så stark religiös identitet på detta sätt i ens omgivning. Och hur snabbt det blir en del av ens vardag också. Kvinnor i slöja ser en ofta hemma i Sverige, så det kan vara att det just är en manlig, starkt utpräglat religiös klädnad som syntes här som gör det. Eller också allt runtomkring en, och faktumet att Jerusalem i slutändan är en religiös stad, milsväg från vad några slöjor här och där gör för Stockholm på den skalan.

Vi lämnade gamla stan och östra delen för att ta oss in i västra delen, den mer moderna och välbärgade. Det var skönt att komma ut på öppna gator och lugn och ro. Vi fick se en del fina väggar.

Och fina personer.

De öppna gatorna.

Vi satte oss ner vid ett café som vittnade om någon typ av den där svenska alternativiteten vi är vana vid, de spelade Neil Young och personen som serverade oss hade tjocka glasögonbågar. Jag drack Kriek och var nöjd.

Det här är ett typ av resereportage från min resa tillsammans med Anja, Maria och Henrik till Palestina och Israel. Vårt mål var nog först och främst Hebron, den största staden på Västbanken, där Anjas och Marias pappa Per jobbar. Västbanken tillsammans med Gazaremsan och östra delen av Jerusalem ses som Palestina. De är av Israel ockuperade/annekterade landområden sedan 1967, som utropade sig själv till stat redan 1948. Denna ockupation ser ut på olika vis, med Gazaremsan som skräckexempel. Jag vet väldigt lite om just Gaza, men har hört en del om humanitär katastrof-förhållanden, självmordsbomber och raketer mot Israel. Just Hebron är nog den stad som är hårdast utsatt av ockupationen på Västbanken, med bosättare som flyttar in på deras mark, stenkastning, blockerade vägar som försvårar Hebrons marknader och således ekonomin, dålig vattentillgång och så vidare. Det är en stad som varit med om många mordattentat, på både de israeliska judarna och de palestinska araberna i omgångar, så tillståndet är sedan länge infekterat av gammalt groll. För några år sedan såg situationen väldigt dålig ut, fysiskt sett. Svordomar, stenkastning och inspärrande av palestinier var mycket utbrett, men det har idag lugnat ner sig. Bosättarna har bytt aningen taktik, då Israel som land hamnar i dålig dager av dessa övergrepp och dessutom fungerade taktiken inte särskilt väl. De bor idag kvar, men verkar inte göra lika mycket väsen av sig som tidigare, även om stenkastning, avspärrning av vägar och förnedring av palestinier naturligtvis existerar även nu. Tanken för dessa judiska bosättare är att de ska återta alla landmassor som hör till det heliga landet, för annars kommer aldrig frälsningen komma. Detta är deras tro, och de måste ju enligt sin tro handla därefter. Det är också en världsbild man måste ha i åtanke när man ser på den här konflikten. De vill ha bort palestinierna, som de inte ens kallar palestinier utan araber för att inte legitimera deras tillhörighet till Palestina, och de vill ha bort dem till alla medel. De olika bosättningarna i staden arbetar successivt för att länka sig till varandra och på så vis genom enad front arbeta bort palestinierna. Utöver detta går det en mur runt hela Västbanken som hindrar palestinska dåd gentemot israelerna, och samtidigt hindrar palestinierna från att färdas ut. Det finns olika checkpoints där den israeliska militären kontrollerar all färd ut ur Västbanken, så att palestinier inte slinker förbi in i Israel. De är alltså, i och med ockupationen och av israelisk militär, fångade på Västbanken.

För att komplicera ytterligare så ser det även ut så att Palestina till viss del är självstyrande, med egen myndighet. Palestinierna bosatta på Västbanken eller Gazaremsan har rösträtt inom Palestina, och kan välja mellan olika representerade partier, med Hamas störst i Gazaremsan. Även palestinsk polis finns, men jag antar att de i ockupationen står under den lika närvarande Israeliska militären som finns på deras mark.

Just Hebron är en stad med mycket muslimer, alla kvinnor bär slöja, förutom vi turister som inte alls förväntas detta, och det finns heller ingen alkohol att köpa någonstans. Den starka religiösa muslimska prägeln i staden kan ses som en konsekvens av dess omedelbara utsatthet för konflikten, då det blir viktigt för hebroniterna att skapa en stark och gemensam motståndsidentitet, mycket skild från den starka religiositeten hos de judiska bosättarna.

Jag har förmodligen fler frågor om den här konflikten efter resan, och har verkligen inte förstått allt än, men det här är väl en otroligt snabb genomgång över läget idag, för att en ska kunna förstå min resedagbok och bilderna.

OKEY, NU SÅ, NU BÖRJAR RESEDAGBOKEN!

Klockan 03:10 vaknade jag av klockan, pallrade mig upp till bussen och mötte upp Anja, Maria och Henrik, de tre muntra figurerna på bilden ovan. Vi var trötta, fnittriga och nervösa. Vi skulle ta oss från Arlanda till Wien för en fantastiskt tråkig mellanlandning, liksom alla mellanlandningar, för att sedan därifrån åka till Tel Aviv, vilket enligt FN är Israels huvustad. Israelerna själva skulle nog utropa Jerusalem som huvudstad, då de har sin regering där, men detta utrop erkänns inte av omgivningen. Välkommen till landområdet där ALLT är komplicerat.

Väl i Israel och på Tel Avivs flygplats, som arbetar med hyfsat stor mängd säkerhet, tyckte personalen att Hebron var ett underligt ställe för oss att åka till, de ställde sig mycket skeptiska, kollade igenom våra pass flera gånger och gav oss olika färgade lappar utifrån vår förmodade farlighet men de släppte oss naturligtvis efter ett tag eftersom vi ju får vara där. De misstänkte oss nog aldrig för något, trots vår aktivistålder, men den hårda kontrollen ska väl fungera avskräckande och uppfattas som krånglig. Vi mötte till slut upp Anjas och Marias pappa, Per, som körde oss till sin arbetsplats TIPH, Temporary International Presence in Hebron.

Maria sitter spänd i bilen i ett land vi bara läst om i nyheterna.

Landskapet under bilfärden gick från hyfsat grönt till mer och mer beiget.

Efter att vi kört in i Västbanken, förbi checkpointsen, fick vi syn på de första bosättningarna uppstaplade på bergen. Per kallade dessa för lyxiga bosättningar, easy living, whatever. För israelerna är detta stora och billiga hus ute på landet, subventionerade av staten. De som bor där är inröstade av resten av de bosatta i kvarteret, och de jobbar oftast utanför stan. De får ju röra sig hur de vill fram och tillbaka över gränsen, ut och in genom checkpointsen. Väl inne i Hebron några dagar senare skulle vi få syn på helt andra typer av bosättningar, med mer religiösa/politiska intentioner, men det återkommer jag till.

Vi kommer till slut fram och slänger av oss våra grejer i TIPH:s hus för att snabbt bege oss till Betlehem, en halvtimmes bilfärd från Hebron, för att äta middag. Det kändes konstigt bara det, att åka till Betlehem på middag, och jag tror att vi skrattade en del åt att kunna säga det högt. Väl där fanns en reklamskylt och en ikon som Anja snabbt lade märke till.

Maria spanade hon med.

Betlehem är, trots sin närhet till Hebron, mycket annorlunda. Där lever både kristna och muslimer, och eftersom kristendomen verkar vara mer överseende mot bruket av alkohol kunde således ölen flöda. Betlehemiterna har dessutom lyxen att kunna öppna lite mer på det religiösa locket, utan att riskera att tappa sin ”motståndsidentitet”, eftersom staden inte är lika utsatta för konflikten som Hebron. Men ja, summan av kardemumman; vi drack vår första palestinska öl. Taybeh. Efter en enorm middag med TIPH:are bestående av röror, sallader, bröd och just Taybeh var vi helt slut efter cirka två timmars sömn var, så vi drog oss hem till Hebron. I bilfärden genom Betlehem hörde vi vårt första böneutrop ljuda högt genom staden.